Jag har alltid tyckt att mina skinkor, på rumpan alltså, inte är symetriska. Den ena är lite mer platt i mitten och sluttar nedåt, medan den andra är mer rund och uppe. Jag försökte få Rickard och se detta, och han trodde det berodde på att jag "piruttrerar" (hans egna ord, fint va?) mer på det ena benet och därför var den skinkan mer formad än den andra. Hahaha. Intressant teori det där. Jag tror däremot att jag lägger vikten mer på en, och den stackarn klarar inte trycket riktigt och därför blir mer platt. Vad tror ni?

 

Sådär, nu har jag ändrat min presentation på Uddans hemsida. Agneta har varit på oss länge att det ska fixas men det har liksom glömts bort. Men nu är det gjort :)

Kom hem från Harry Potter för ett tag sen. Tråkigt att den inte visades i 3D som det var tänkt, men jag tyckte filmen var bra ändå. Helt klart sevärd. Jag satt och krama Rickards arm ett par gånger. Dels för att jag inte skulle hoppa ur fåtöljen när en sekvens av du-vet-att-något-snart-kommer-hoppa-fram-helt-plötsligt kommer. Och dels för att jag inte skulle dunka till långhuvud som satt mitt framför mig och skymde halva skärmen. VARFÖR ALLTID PRECIS FRAMFÖR MIG? Långa personer borde bli tvingade att sitta längst bak i bion. Samma sak när det gäller konserter eller andra framträdanden. Varför stå längst fram och förstöra för andra, gå bak!! Du ser ju ändå över alla oss korta! Aaargh. Förlåt alla långbenta. Jag skulle inte störa mig så mycket på er om jag nu var nöjd med min längd..

Ibland känner man sig bara så där, stark.

Fast sådant som egentligen skulle såra en händer, så borstar man bort det på en gång. När man egentligen skulle fokusera på något dåligt börjar man helt plöstligt se allt bra. Även fast man gör fel, så känns det rätt. Om gårdagen var pest, så vet man att framtiden är god. Ibland skiter man i vad andra gör, tänker och är. Tänk att jag har en sån jävla tur att jag är jag! <3

TRÄNINGSVÄRK! Sen gympasset i tisdags. Jepp jag lyckades slita arslet från soffan, hehe. Undra om jag är lika duktig idag?


Gud vad sur jag blev, i tisdags, när en gubbe stirrade på mig när jag sprang på rullbandet. Hatar verkligen när någon okänd kollar konstigt på en för att man springer så svetten rinner. Hallå, varför går man annars och tränar? Fattar inte hur alla kan se så torra och rena ut på gymmet, haha. Hursom helst märkte nog snubben att jag kastade hatiska blickar mot honom så han vågade inte titta vidare. På nåt sätt kände jag ändå igen honom. Säkert från k-rauta. Åh nej tänk om han var en såndär snäll kund, med k-rautakort och allt. Inte så konstigt att han kollade då kanske.. Eller så var han en såndär kund som vill lämna tillbaka sina varor efter ett halvår, och skriker och kastar iväg k-rautakortet när vi säger att han inte får det. Då förtjänade han mina hatiska blickar lite ;)

Jag har en väldigt jobbig ovana, om man kan kalla det så? Fast jag vet att det är waste of time, kan jag inte hjälpa att inte göra det. Med allt och alla, varje dag. Jag jämför mig, med andra människor. Framför allt tjejer i min egen ålder. Kanske ganska vanligt. Men jag kan må riktigt dåligt över det. Kan känna mig helt värdelös en hel kväll bara för att någon annan är bättre, roligare och snyggare än mig i mina ögon. Självklart är det jätte dumt att jämföra sig. Alla är ju olika och ingen är som jag. Visst är det självkänslan jag måste jobba på. Men hur gör man det? Genom att säga bra saker om sig själv, men vilka saker är bra att säga? Tror jag ska ta fram lite av Mia Törnbloms böcker och läsa lite. Så svårt att ta sig ur jämförelsexcykeln när man väll är inuti den. Sen är det samtidigt så jobbigt och pinsamt att prata med någon annan när man känner sig liten i jämförelse med andra. Vad ska den personen tänka om en då? Att man är patetisk, då skunker man kanske ännu lägre i sina egna ögon..



Hur kan detta streck bli längre utan att man rör vid det?

Genom att jämföra det med ett kortare.

Lycka är relativt?

Lycka existerar i jämförelse med något annat?

Varför är det bara gamlingar som vinner nya, snygga, snabba och dyra bilar i tv utlottningar? Vad ska dom med det till? Snacka om onödigt! Dom kommer ju aldrig utnyttja hela bilens kapacitet. Bättre och säkert roligare för dom om dom fann ett års förbrukning av kaffe eller nåt.





Typ såhär ska min bil se ut när jag blir gammal!

Ibland känns det som förhållanden går i årstider. På våren/sommaren är det värmen och glädjen som styr och många blir förälskade och inleder förhållanden. Sen när hösten/tidig vinter inträder blir det mörkt och osäkert, detsamma med förhållandet. Och efter jul och nyår, vid januari och februari, är det många som tröttnat på vintern och på sitt förhållande. Och sen vidare och vidare.. Ofta har man en eller fler kompisar som följer detta mönster. Sen är det ju inte alla som har så här. Vissa förhållanden håller ju i ur och skur, snöstorm och värmebölja, och lite mer därtill! <3

Känns bra att man glömde bort sin pappas födelsedag i tisdags. Hade inte ens haft en tanke på det. Och kopplade inte heller att det var därför mamma åkte ner till Stockholm på tisdagen. För att ta med farmor till hans grav på Lidingö. Kände mig som en hemsk person först. Varför kommer inte jag ihåg min pappas födelsedag, när flera på facebook gör det fast det var 9 år sen han dog. För mig är det snart bara 3. Men å andra sidan så gick det dåliga samvetet över snabbt. Minns att för ett år sen på hans födelsedag så kände jag mig nedstämd hela dagen och ledsen. Men nu blev jag inte det. Tror jag har börjat få distans, som Rickard sa, från det som hänt. Börjat acceptera att vi inte längre är Mamma, pappa, barn i vår familj. Blir heller inte längre avundsjuk på dom som har alla sin närmsta familjemedlemmar kvar i livet. Istället har jag börjat sett fram emot när jag får min egna familj. Jag saknar fortfarande min pappa, men jag behöver inte längre sörja det som hänt.

Och pappa, både du och jag vet att jag aldrig kommer glömma dig! <3

Åh vad jag kan bli rikigt förbannad på folk som blir sura av ingen anledning. Har lust att skälla ut dom rejält för hur otroligt töntiga, själviska och trångsynta de är. Hatar när man får ett sms som man tolkar som surt, men hur kan man veta? Och sen när man frågar, svarar dom: neeee.... Nehe, men nu är det så att jag vet att när du gör massa smajlsar är du "glad" och när du skiter i dom är det för att visa att du är sur. Du har liksom sagt det till mig personligen. Jag förstår att man inte orkar skriva smajlisar i varje sms. Men varför går man då och säger att man är sur när man inte orkar göra det? Bara en massa onödiga missförstånd. Hahaha nu kommer ingen våga glömma smajlisar när dom smsar med mig ;)

Åh vilka mysiga drömmar jag hade i natt. Befann mig på en dansuppvisning först där Lisa berömde mig för min fina operasång och sa att det var tack vare den nya presidenten.Sen hade jag en hel godisskål framför mig som jag åt så mycket av och som aldrig tog slut, hehe. I den sista drömmen var jag påväg till skolan igen. En sån där mysig höst/vinter morgon när det fortfarande är mörkt ute. Stod och provade vilka kläder jag skulle ha på mig och när jag väl hade kommit ner till bussen såg jag till min förskräckelse att jag hade tagit på mig beige vida byxor, en beige kavaj med rosett och sen ett par joggingskor till det. Snyggt haha! Var nära på att springa hem och byta men då skulle jag ha missat bussen. Så det var bara att gilla det beige läget haha. På bussen träffade jag på mina kära klasskompisar och allt kändes precis som förut. Jag sa till dom att jag faktiskt saknat att gå till skolan, att få träffa dom varje dag och vara tvungen att sätta på sig "riktiga" kläder istället för mjukisar. Efter bussturen kom vi fram till matsalen och det var redan dags för lunch! Jag stod först i kön och fick välja bland alla olika alternativ och grönsaker innan de var slut. Där nånstans slutade min dröm. Trodde aldrig jag skulle säga det här men...Jag saknar nog att gå i skolan! Just att få sätta på sig vilka kläder man vill, träffa kompisar och såklart äta skollunchen! Haha det var alltid högpunkten på min skoltid.

Vart en promenad idag. Vandrade bort mot Hemlingby men vågade mig bara in en liten bit på spåret. Konstigt det där, att man kan vara rädd för skogen mitt på ljusa dan. Tror att jag fortfarande känner mig lite skakad över vad som hände min kompis förra veckan. Det är skrämmande att någon i min närhet har varit med om det. Det gör allt mer verkligt, det man tror inte händer en själv kan mycket väll hända. Hon agerade helt rätt i situationen, ett enda felsteg och hon hade kanske inte haft möjligheten att själv berätta för mig vad hon vart med om. Usch, nu får jag sluta tänka så! Om jag känner mig rädd och chockad, hur mår inte hon då? Är otroligt stolt över henne som är så modig och gör det som är rätt! Och så stark som orkar med att fortsätta vardagen nästan som om inget har hänt. Tusen tankar och kramar till dig min vän <3

Orkade inte ta mig till gymmet imorse. Blev en lång promenad istället, hehe. Välbehövligt och skönt faktiskt, men helt plötsligt så var det som en våg som sköljde över mig med gamla minnen. Ni vet, minnen som bara dyker upp utan förvarning. Man kan få dom utav en speciell lukt, syn, plats, eller läte. Men för mig var det mer en känsla som satte igång det. Typ som att jag mindes en känsla.. Låter lite flumigt kanske. Jag mindes känsla från när jag var mindre, när alla bodde hemma. Känns så konstigt nu när alla är "splittrade" (lite väl hemskt ord kanske) vi träffas inte varje dag längre, eller har vår vardag ihop. Mamma är kvar hemma i valbo, bror i gävle, syster i täby, och en till bror i stockholm. Visst vi är ju fortfarande en familj, men jag saknar det här med att trängas vid matbordet, bråka om fjärrkontrollen, bli irriterad över att någon okuperar toaletten. Konstigt ändå. Det är ju skönt att slippa det nu tycker jag också. Men som tur är har jag ju Rickard. Han brukar säga att han är min familj nu. Så söt han är. Jag, han och skräcködlan! (Okej Neo som han egentligen heter) haha.



Avslutar med lite dagens:

Dagens godaste: Chokladbollarna på café lounge!

Dagens mys: Fika med Julia.

Dagens köp: Svart linne på Gina.

Dagens lunch: Smoothie på Juice baren!

Dagens suprise: Visste inte att den personen låg till så politiskt. Tänk så fel man kan ha :) haha.

Dagens bästa: Dansklasserna såklart. Och True Blood!

Oj så mycket positivt det blev nu..

Dagens minus: Ruskväder när jag gick hem från dansen.

Så!

Sjukt trött jag blev nu efter dansen. Men älskar mitt jobb <3 underbart!

Idag fyller ju brorsan och älskade Ville-killen år. Hade tänkt att lägga upp lite bilder från firandet igår, men dom finns såklart på min dator som Rickard använder just nu..Så roligt att se brorsan tillsammans med Ville. Fast det skiljer 28 år mellan dom kommer Fredrik bättre överens med Ville än vad han gör med vuxna männsikor. Han är lite speciell min bror. Öppnar sig inte för andra människor. Till och med jag som är hans syster,

Vet inte vilka han brukar umgås med
Vad han gör om dagarna
Favorit maträtt
Vilken färg han tycker om
Om han har någon tjej
Om han ens har dejtat någon tjej nångång

Fatta vad svårt det är att köpa present till en person som han? Han kan verkligen inte säga nånting han tycker om eller vill ha när man frågar han! Ibland känns det ganska hemskt och sorgligt att jag vet så lite om min bror, och att han inte kan vara öppen med någon i vår familj. Men då tänker jag tillbaka till den gången när jag och tvillingbrorsan bråkade om Kalle Anka tidningen. Vi hade ett riktigt slagsmål och stog och slet sönder tidningen när Fredrik röck in och tog tag i Henrik och läxade upp honom för att han slog mig (hehe). Kommer ihåg när jag hade problem med matteläxan i ettan på lågstadiet och han lärde mig hur jag skulle ställa upp talen så att det blev enklare. Eller när jag satt brevid honom när han spelade sina datorspel och hjälpte honom att hitta gubbar (fiender) som han skulle döda. Och tiden efter pappas död då han alltid sov på madrassen brevid mig, vägrade låta mig gå iväg ensam när jag var arg och ledsen utifall det skulle hända mig nåt. När han höll om mig och tröstade mig när jag grät sista gången vi såg pappa. Det är när jag minns dom här sakerna, som jag känner att vi ändå står varandra nära.



Oj hade egentligen inte alls tänkt att skriva om det här. Trodde mer att jag skulle beklaga mig över hur trött jag var och att bilder på söt Ville kommer upp imorgon om jag hinner! Haha!
Godnatt



Föresten..
Lägger upp en bild på Ville också (för att lätta upp stämningen lite, och för att han också fyller år idag såklart)



Pusse,pusse gull gull <3

Godmorgon!

Jäklar vilket magknip jag fick igårkväll när jag skulle hoppa till sängs. Har fått medicin av mamma som jag ska ta för magkatarr och så. Men jag och piller har svårt att komma ihåg varann.
Idag har jag kläder som vill bli rena, men det känns som det är fel dag att ställa sig i tvättstugan.. Först lär jag få tag på Lisa som ska hjälpa mig med privatlektionen jag ska ha med Jennifer, Sara, Kajsa, Madde, Linnea, Johanna och Emmas grupp kl halv fyra idag. Sen frågade Emelie om vi inte skulle ta en lunch tillsammans och det skulle vara mysigt, så tråkigt att själv nuförtiden när Rickard jobbar.
Kanske ska gå ner i tvättstugan och kolla om det finns någon tid imorn, eller på fredag? Fast med vårt skitsystem lär det ju inte finnas nåt försen om två veckor minst! Vi har som en kalender där man får skriva upp vilken dag man vill tvätta. Sen finns det regler också som vissa personer inte följer!! Man får tillexempel inte boka flera tider i taget! Men ändå är det en korkad person som bokar minst tre i veckan vilket leder till att alla andra blir rädda för att dom inte ska få någon tid och börjar boka in flera för att vara säker. Inte får man heller boka heldagar på helger, men det skiter hon i också! Anledningen till att jag blir så irriterad är för att en gång när jag och Rickard skulle boka tvättid (båda hade jobbat väldigt mycket den senaste tiden och ingen hade haft tiden till att tvätta på väldigt länge) så fanns det ingen tvättid försen 3 veckor senare!! Så vi fick gå omkring i äckliga otvättade kläder så länge bara för att någon annan inte kan följa reglerna! Så nu måste man planera långt i förväg när man ska hinna tvätta. Och sen visar det sig att det kanske inte passar att tvätta den dagen man tänkt (som idag) så då är man tvungen att vänta 3 veckor till med att tvätta!

Grrrrrrrr..

Gävle, vad är det för stad vi lever i egentligen? Det ligger alldeles för nära havet (Blåser) och för långt borta från ekvatorn (kallt). Folket leker lill-stockholm och lika så kommunen, de som bestämmer. Ljuspunkter tas bort (cityfesten) och meningslösa satsningar (sommaryran) tar över. Det läggs pengar på otroligt fula och verkligen smaklösa statyer i våra rondeller. Torget byggs om med dyra, och (enligt projektansvarige) starka och hållbara stenplattor. Ehum kolla in plattorna som ligger utan för donken-åhlens, redan TVÅ st som är helt trasiga och bygget är bara påbörjat! Nu vill kommunen dessutom att vi ska betala för fiaskot! Genom att införa nya parkeringsregler i stan som gör att man nu måste betala på ställen som tidigare varit gratis, och de som bor inne i stan tvingas betala en månadsavgift som inte ens garanterar att dom får parkeringsplats? Är detta till för att minska bilarna i stan? Knappast! Usch vad less jag blir på den här staden som bara försöker vara något den inte är.. Juste en sak till! Krogenlivet suuuuger Gävle!!





Oj ett missat samtal från Gävle kommun..

En väldigt jobbig och hektisk dag på furuvik kom det fram en mamma till oss och börja vråla och hota oss, denna mamma är känd inom tävlingsdansen då hon numera inte får vara med på tävlingar som lagledare eftersom hon är hemskt elak! Tydligen kom hon inte in på toaletten som ligger alldeles brevid kisoken vi jobbade i. Hon måste ha haft något påträngande där bak för hon blängde ilsket och menade att det var bäst för oss att det inte låg någon död där inne! En av oss sprang till toaletten för att kolla läget, då var det öppet och den som vart där inne och uträttat sina behov gick nöjt därifrån. Vad fan är det här för kvinna som springer och hotar ungdomar så fort hon inte kan göra det hon vill? Vi sköter faktiskt kiosken! Det är inte vårt jävla ansvar att ta tid på dom som går på toa och slå in dörren såfort vi misstänker att någon dött av sin rökare där inne!

Tänk på barnen som lever med den här mamman! Som ser fram emot en trevlig dag på furuvik men som tvingas skämma ögonen ur sig när deras mamma får pms utbrott som ett litet barn över minsta lilla. En gång på en tävling sa hon till sitt lyckliga barn som kommit två, vadå? Inte kan vi fira att du kom tvåa heller? Det fattar du väll? Eller ska vi börja fira så fort du kommer trea eller femma oxå?? Sådana här personer får barn medan personer som verkligen vill vara föräldrar går barnlösa..

Tack mamma för att du är min mamma! <3

För att andra inte prioriterar samma saker som du, och att vi alla lever olika liv. Tack

Detta har jag tänkt på mkt och länge..Varför går man efter ordspråket att leva är att kämpa? Visst livet är fan inte lätt och saker som händer kan vara otroligt jobbiga att ta sig igenom. Men går livet ut på att vara en enda lång kamp rakt igenom? Och vad är det vi kämpar för? Överlevnad? Kärlek? Lycka? Pengar? Livet? Går det att njuta, vara glad och lycklig när man vet att så fort du har tagit dig över ett hinder så väntar ett annat, kanske ännu större, där bakom? Jag tror inte det. Jag tror att du går miste om det som livet verkligen handlar om när du kämpar dig genom din vardag. Visserligen har alla olika förutsättningar och kommer från olika miljöer, men man får gör det bästa av sin situation helt enkelt.

Jag skulle vilja att fler (även jag själv!) slutar kämpa och börjar leva! Nu menar inte jag att vi ska bli helt ansvarlösa och inte lyfta ett finger. Utan att man istället ska se de prövningar och erfarenheter vi möts av som möjligheter, snarare än hinder. Även dåliga saker som sker tar med sig något gott och lärorikt till livet. Skulle det inte vara mkt roligare att leva då? Om man slapp bli uttömd på energi efter ett högt hinder? Och tänk all den tid man sparar från att oroa och förbereda sig för nästa hinder! Den tiden kan man istället spendera tsm med dom man älskar eller på aktiviteter som höjer humöret!  Det skulle kännas som att man flög genom livet! Gud vad härligt, vilken positiv livssyn man skulle få! Livet består av så mkt mer än en evig kamp..

Varför bara ge upp? Är det enklast så, eller vågar ni inte ändra på ert beteende? Sårade jag er när jag sa stopp? Är ni rädda för att förlora er "stolthet" om ni kommer tillbaka en andra gång? Blir ni lika förtvivlade över att ha förlorat en vän? Eller dög jag bara när jag gick vid er sida utan att göra motstånd? Så många frågor, men så lite svar. Det är ni som har stängt dörren. Det är ni som kan öppna den. Det är jag som väntar..

Det är ert beteende jag hatar, men er jag älskar och saknar.