Detta har jag tänkt på mkt och länge..Varför går man efter ordspråket att leva är att kämpa? Visst livet är fan inte lätt och saker som händer kan vara otroligt jobbiga att ta sig igenom. Men går livet ut på att vara en enda lång kamp rakt igenom? Och vad är det vi kämpar för? Överlevnad? Kärlek? Lycka? Pengar? Livet? Går det att njuta, vara glad och lycklig när man vet att så fort du har tagit dig över ett hinder så väntar ett annat, kanske ännu större, där bakom? Jag tror inte det. Jag tror att du går miste om det som livet verkligen handlar om när du kämpar dig genom din vardag. Visserligen har alla olika förutsättningar och kommer från olika miljöer, men man får gör det bästa av sin situation helt enkelt.

Jag skulle vilja att fler (även jag själv!) slutar kämpa och börjar leva! Nu menar inte jag att vi ska bli helt ansvarlösa och inte lyfta ett finger. Utan att man istället ska se de prövningar och erfarenheter vi möts av som möjligheter, snarare än hinder. Även dåliga saker som sker tar med sig något gott och lärorikt till livet. Skulle det inte vara mkt roligare att leva då? Om man slapp bli uttömd på energi efter ett högt hinder? Och tänk all den tid man sparar från att oroa och förbereda sig för nästa hinder! Den tiden kan man istället spendera tsm med dom man älskar eller på aktiviteter som höjer humöret!  Det skulle kännas som att man flög genom livet! Gud vad härligt, vilken positiv livssyn man skulle få! Livet består av så mkt mer än en evig kamp..

Bara för att hedra min älskade vän Zandra som alltid har samma tankar som jag, och som förstår exakt hur jag känner i mina knepiga situationer, så hade inte jag heller trosor på mig när jag tog studentfoto idag! :) Love you!

Hahah det känns som jag mest använder bloggen för att klaga faktiskt! Men det är ju nästan det som är roligast att skriva om. Hursomhelst (är det ett ord föresten?) Hur som helst (det såg nog bättre ut) så har jag lovat zandra att skriva lite mer då hon besöker min blogg dagligen! ^^ <3 Idag har jag fått ett väldigt personligt brev. Och den otur som jag alltid har, ser ju självklart till att mamma är hemma och tar in posten. Direkt när jag öppnar dörren ropar hon: DU HAR FÅTT BREV! DU HAR FÅTT BREV!! Och anledningen till varför hon är så ivrig att jag ska komma och öppna är för att hon har klämt på kuvertet och kännt att det inte bara är ett brev däri, utan något mer. Innan jag ens har tagit av mig skorna har hon tjatat att jag ska öppna det, bara för hon vill se vad det är i. Åhhh kan hon inte fatta att post och brev är personliga saker! Jag kanske inte vill att hon ska se det som skickas till mig. Hon hotar till och med att jag måste öppna det nu så att hon kan gå och klä på sig sen. Till och med innan hon åker till affären ber hon att få veta vad det var i brevet. När ska hon se gränsen till mitt privata liv? Och att hon inte är delaktig i allt som handlar om mig?

Jag har en sån sjukt konstig röst. Jag hatar den! Kan man inte stämma stämbandet på något sätt? Så att det kommer ut ljuva toner från min mun. Annars vill jag inte prata mer..