Vart en promenad idag. Vandrade bort mot Hemlingby men vågade mig bara in en liten bit på spåret. Konstigt det där, att man kan vara rädd för skogen mitt på ljusa dan. Tror att jag fortfarande känner mig lite skakad över vad som hände min kompis förra veckan. Det är skrämmande att någon i min närhet har varit med om det. Det gör allt mer verkligt, det man tror inte händer en själv kan mycket väll hända. Hon agerade helt rätt i situationen, ett enda felsteg och hon hade kanske inte haft möjligheten att själv berätta för mig vad hon vart med om. Usch, nu får jag sluta tänka så! Om jag känner mig rädd och chockad, hur mår inte hon då? Är otroligt stolt över henne som är så modig och gör det som är rätt! Och så stark som orkar med att fortsätta vardagen nästan som om inget har hänt. Tusen tankar och kramar till dig min vän <3