Varför bara ge upp? Är det enklast så, eller vågar ni inte ändra på ert beteende? Sårade jag er när jag sa stopp? Är ni rädda för att förlora er "stolthet" om ni kommer tillbaka en andra gång? Blir ni lika förtvivlade över att ha förlorat en vän? Eller dög jag bara när jag gick vid er sida utan att göra motstånd? Så många frågor, men så lite svar. Det är ni som har stängt dörren. Det är ni som kan öppna den. Det är jag som väntar..

Det är ert beteende jag hatar, men er jag älskar och saknar.

Döden. Är hemsk, befriande, orättvis, skön, smärtsam, spännande, sorgsen. Du själv bestämmer. Jag kan bli väldigt förundrad av döden. I livet rusar tiden fram. Minnen skapas, minnen glöms. Kärlek kommer, kärlek går. Ibland är du synlig, sen osynlig. Men när döden kommer stannar tiden för alla som någon gång vart med dig i livet. Det är då dom ser dig. Kommer ihåg minnen de glömt. Känner känslor dom inte trodde fanns.

Varför är man tvungen att dö för att bli mer levande än någonsin hos andra människor? Plötsligt minns man bara det goda hos den döda. Varför tyckte jag inte om henne? Kan inte hitta någon förklaring. Minns inte att hon någon gång varit elak.

Om sanningen ska fram, känns det som jag älskar min pappa nu, när han är död och inte när han levde. Kanske älskade jag honom då med, men det var inte försen han dog som jag visste hur mycket han betydde för mig. Och att jag verkligen älskade honom. I livet skulle han aldrig få höra mig säga: Tack! Du är underbar! Världens bästa pappa! Jag älskar dig! Men som död är det första gången alla i familjens blickar är vända mot honom. Min pappa var den som alltid ställde upp. Log, skämtade och var alltid på gott humör. Han var ivrig att hjälpa till. Höjde en till skyarna med beröm. Men ändå var det han som fick ta all skit. Jag ställde aldrig upp för honom så som han ställde upp för mig. När han log blängde jag på honom, suckade högt åt hans skämt och försökte alltid förstöra hans goda humör. Jag krävde att han skulle hjälpa mig och gick därifrån när han berömde mig. Trots att ingen i min familj visade honom uppskattning eller kärlek, fanns han ändå där tills döden tog honom. Det är det som är så konstigt med döden. I graven försvinner förklaringen till varför man stör sig på personen. Nu är han bara min underbara, snälla, roliga, omtänksämma och fantastiska pappa! Varför kunde jag inte känna så när han levde? Var han tvungen att dö för att hans egen familj skulle förstå hur mycket han var värd?

En sak som jag just i denna stund kom på när jag sitter här i textsalen bredvid min kompanjon Zandra, är att Aladdin, den tecknade Aladdin från Disney, är ju skit snygg! Verkligen lite små het sådär. Grabben i stolen bredvid sitter nämligen och kollar på filmen och jag kan inte hjälpa att tjuvkolla lite då och då och beundrad Aladdins sexpack! Hehehe, det finns ju faktiskt knappt några snygga tecknade killar medan det krylar av Disney tjejer som ser helt  avundsjukt bra ut. Tänk om Aladdin fanns i verkligheten..

Psykiska störningar kan verkligen luras. Man tror att ens tankar och beteende är normalt, men när man öppnar upp sig för någon som anses vara fullt frisk och alltid varit det, känner man sig plötsligt grundlurad.

Efter att ha samtalat med min mamma gick det upp för mig att det nog inte är till det normala att få ångest efter att man ätit. Man går nog inte omkring och ältar, tänker i evigheter  fan jag bode nog inte ha ätit det där, eller så mkt! Och planerar sen nästa måltid. Inte heller jämför man väll va de andra äter eller mängden på deras tallrik? Fast man vet vad man är sugen på står man där i flera minuter och väger vad som är "bäst" att äta, gör verkligen inte alla det? Min mamma bara kolla på mig och lät: Ööööööh, näe Sabina!

Jag trodde verkligen att jag var frisk från min ätstörning,så långt det går iaf, men tydligen har jag blivit förd bakom ljuset. Inte ens mig själv kan jag lita på..

Morsor kan verkligen ödsla onödig energi på att klaga på saker..

Som min mamma tillexempel. Varje gång jag inte tagit i posten då jag kommit först hem dundrar hon in och skriker klagande varför ingen har tagit in posten? Då har hon alltså gått hela! omvägen till postlådan bara för att kolla om vi tagit in posten och blivit sur när hon upptäcker att hon måste ta med den in. Men hallå! Skulle man inte bli förbannad om man nu tagit sig tid till att gå hela! omvägen till postlådan och funnit att det finns inget däri. Någon har redan varit där. Då har man ju ödslat en liten bit av sin dyrbara tid för att upptäcka att man gått till postlådan i onödan. Så jag förstår inte varför hon klagar? Hon borde istället bli glad att hon har en dotter som har funderat tillräckligt mycket på det här, och därför "glömmer bort" att hämta in posten så att hennes söta lilla mamma inte behöver gå i onödan ända fram till postlådan :)