Känns bra att man glömde bort sin pappas födelsedag i tisdags. Hade inte ens haft en tanke på det. Och kopplade inte heller att det var därför mamma åkte ner till Stockholm på tisdagen. För att ta med farmor till hans grav på Lidingö. Kände mig som en hemsk person först. Varför kommer inte jag ihåg min pappas födelsedag, när flera på facebook gör det fast det var 9 år sen han dog. För mig är det snart bara 3. Men å andra sidan så gick det dåliga samvetet över snabbt. Minns att för ett år sen på hans födelsedag så kände jag mig nedstämd hela dagen och ledsen. Men nu blev jag inte det. Tror jag har börjat få distans, som Rickard sa, från det som hänt. Börjat acceptera att vi inte längre är Mamma, pappa, barn i vår familj. Blir heller inte längre avundsjuk på dom som har alla sin närmsta familjemedlemmar kvar i livet. Istället har jag börjat sett fram emot när jag får min egna familj. Jag saknar fortfarande min pappa, men jag behöver inte längre sörja det som hänt.

Och pappa, både du och jag vet att jag aldrig kommer glömma dig! <3