Se mig, hör mig, kom ihåg mig

Helt plötsligt kände jag bara för att skriva blogg igen. Har inte gjort det på hela sommaren. Bara varit jobb, jobb, jobb. Kompisar, kompisar, kompisar. R, r, r. Ingen sol, inget galet festande! Det är just det, GALET! Jag vill vara mer galen! En spännande och färgstark person som alla har grymt roligt med. Ofta känner jag mig så tråkig, rädd och osäker. Livet är alldeles för kort för det. Jag vill inte vara så här blyg som jag alltid har varit, tillbaka dragen och rätt så tyst. Att stå i centrum av allas blickar är väll något nästan alla drömmer Kanske inte hela tiden men i alla fall någon gång i livet? Jag vill kunna göra det. Men jag våååååågar inte! Jag är för rädd, för feg, för blek för det. Helt ogalen! Jag förstår inte varför jag inte kan släppa mina spärrar, och vara den sabina som jag vet att jag är. Tanken att inte bli accepterad är det som skrämmer mig mest. Att göra bort mig. Jag har levt den här rollen i hela mitt liv och att bryta den nu skulle säkerligen ge starka reaktioner! Men det kanske är det jag är ute efter. Jag vill bara att folk ska öppna upp ögonen för mig. Se mig, komma ihåg mig. Händer allt för ofta att folk glömt att dom träffat mig. Jag vill inte vara den som tar mest plats och roffar åt sig uppmärksamheten ifrån andra. Jag vill bara delaktig i cirkusen.

RSS 2.0