Mitt sista ord till pappa var hej då när han stod i sin mörkblåa morgonrock i vår fula hall, och vinkade av mig på morgonen innan skolan börja.

Med glatt humör och värme i rösten log han mot mig medan jag trött och irriterat mumla tillsvars och stängde igen ytterdörren lite för hårt som vanligt. Några timmar senare hittade min bror honom på golvet nedanför hans sänghalva. Han var medvetslös, spänd, och kall med uppspärrade ögon och sammanbiten käke. Ändå vågade min bror ta i honom, ändå vågade min bror göra hjärt- och lungräddning på honom, ändå vågade min bror inse att han behövde hjälp för att väcka sin pappa, för hans pappa sov inte, han var död och ingen kunde rädda honom.

Jag gav inte ens min pappa ett värdefullt farväl. Min bror gav pappa en liten bit av sitt liv. Jag tror inte att min bror kan passera mamma och pappas sovrum utan att se pappas lik liggandes där på det kalla trägolvet. Går det en dag då han inte undrar om han kanske hade kunnat rädda sin pappas liv?

Om man pratar om sig själv, ganska mycket och hela tiden, är man självupptagen då? Eller är det vi som lyssnar som är otroligt avundsjuka?

Jag har länge tänkt på det här när man knäpper kort så händer det ju ibland att okända människor fastnar på bilden. Typ som statister. Tänk om jag oxå är en såkallad statist på någons bild, utan att jag vet om det? Jag kanske är med i bildens högra hörn och kliar mig i näsan, har håret i ansiktet, mat i mun, eller bara ser allmänt ful ut. Gud vad hemskt! Tänk om okända människor har bilder på mig! Äckligt, och pinsamt om jag råkar bli känd någongång! Jag kanske just nu finns med i någons fotoalbum, eller reklamblad som man delar ut, eller kanske på en affisch på någon busshållplats :O utan att veta om det! Coolt..

Hahahah jag insåg precis nu att bakrunds färgen på min blogg är exakt samma (typ) som färgen jag ska måla i mitt rum!

frissan tipsa mig om en sida för oss med lockigt eller vågigt hår!

www.lockigt.se

Jag var på ett så sjukt dåligt humör igår.

Lena Philipsson väckte mig kl 6 på morgonen! Tack mamma för att du har klockradion på högsta volym medan din dotter sover i rummet intill med pappersväggar. När jag är trött blir jag hur otrevlig och otålig som helst, så det blev ju bara värre när vi nästan var klar med handlandet i matbutiken när mamma springer (förlåt, går!) om hela rundan igen! Bara för att köpa mat åt min 28 åriga bror! Hon måste dessutom tjata på han för att han ska säga vad hon ska handla. Jag hade liksom brottom iväg för jag hade planer kl 5, men näeeee hon måste dadda med min vuxna bror som inte ens verka vilja att hon skulle köpa mat åt han! Så jag fick stressa som vanligt, och jag som är allergisk mot stress! Fy fan

Jag kommer ihåg att jag trodde att jag var lite större än normalt när jag hade en ätstörning, så därför kunde inte jag äta lika mycket, allt det goda som alla andra äter. Det blev som ett fängelse då all den mat jag inte fick äta blev vattentäta väggar, och det lilla som var tillåtet blev den sunkiga cellen jag satt i. När någon fick upp mina ögon och fick mig att inse att jag behöver inte sitta inlåst kände jag en konstig lycka jag aldrig kännt förr. Den var så stark, enorm, och fick mig att ligga sömnlös om nätterna. Tänk att få stiga upp och äta precis det jag vill från kylskåpet! Jag har aldrig kännt en sådan befrielse förr.

Men många som hamnar i en ätstörning är livrädda för att dem ska bli smällfeta efter tillfrisknandet. Jag var helt övertygad om det, men här sitter jag nu helt normal faktiskt. Precis som med andra beroende sjukdomar (ja ätstörningar kan räknas som det tycker jag eftersom du är beroende av mat, helt besatt av vad du får och inte får äta, och beroende, fixerad över din kropp. Du skapar ju dina egna mönster, ritualer och rutiner som du stenhårt följer och är beroende av för att klara vardagen.) så finns alltid ätstörningen kvar inne hos dig. Jag tror faktiskt inte man kan bli helt frisk, bara att man kan gömma det där hemska monstret som förbjuder en att äta tillräkligt långt in för att han inte ska kunna titta ut så ofta. Därför har man som fd. ätstörningsoffer alltid en spärr när det kommer till mat, man proppar faktiskt inte i sig allt hysteriskt och man är fortfarande försiktig med vad man äter, men inte i den sjuka grad som i en ätstörning. Detta gäller då man nått den delen av "friskhet" då man vet att man behöver äta, man får äta! Du kommer alltid ha med dig lärdom om hur man äter på ett hälsosamt sätt, och det är så otroligt viktigt i den bantande/hetsätande värld vi lever i!

Jag kommer bara att tänka på detta häromdagen. Önskar att fler skulle våga ta steget att komma ur sin sjukdom, sitt fängelse. Det är så mycket bättre i friheten!

Usch hemsk mat i skolan idag!! Potatisbullar, baconfräs (uhäää) och god pizza jag inte kan äta :'( Hittade inget glutenfritt i kylskåpet med special mat så jag fick chansa på att potbullarna var glutenfria och baconfräset såklart. Men jag tycker ju egentligen inte om bacon, och utsvulten som jag var proppa jag i mig det ändå med lite sallad. Fy vad illa jag mådde sen, och mår fortfarande när jag tänker tillbaka på att jag åt bacon! Bluääh det ger mig kvälningar!

Sen till middag fick jag äta översaltat korv med hårda makaroner :'(  Ibland hatar jag mat!!

Usch! Jag har bara fula inne-på-badrummet-mobilkamera-bilder på mig själv! Åh varför kan man inte bli bra på bild när man behöver det? :'(

Fast det nu har gått ett och ett halvt år snart vaknar jag fortfarande ibland på morgonen, helt övertygad om att min pappa ligger uppe i sin säng och snarkar, jag hör när han vaknar, stiger upp och åker iväg för att köpa färskt frukostbröd till alla i familjen och DN till mamma, sen när vi andra vaknar står frukosten redan på bordet..

Ni vet dom där hemska, fruktansvärda drömmarna man kan ha att någon i familjen dör, försvinner, blir sjuk, eller far illa? Och hur man vaknar med hjärtat halvvägs upp i munnen och med lungor som väger bly? Efter ett par sekunder inser man att inget var verklighet, de sover fortfarande tungt i sin säng på övervåningen och ett lugn sprids i hela kroppen, just då är man så oerhört tacksam för det man har!

Sådana drömmar hade jag ofta för ett par år sen kommer jag ihåg. Nu drömmer jag att min pappa lever, allt är som det borde vara, tills man vaknar upp.. De första sekundrarna är man glad och det är så skönt och bekvämt i sängen men sen inser man att inget var verklighet, han sover inte tungt uppe i sin säng, han snarkar inte, han vaknar aldrig, han köper inte färskt frukostbröd eller DN till mamma, och frukosten står aldrig på bordet när man vaknar.. Hjärtat åker halvvägs upp i munnen och lungorna väger bly. Jag vill inte somna om!

Min Zandra är bara sååå bäst! Med henne är jag naken (eller jag inte naken som naken utan kläder, tro mig! hahahah) men jag säger och gör exakt som jag vill och bara är mig själv utan att tänka efter!! Så jävla härligt! Finns ingenting som är förbjudet att säga eller göra! Allt är tillåtet med henne! Hon är min glödlampa i skolan, partypingla på helgerna och smsteorist på dagarna! När kärlekslivet är som torrast hjälper hon dessutom till att vattna det genom att lägga ut en kontaktannanons på mig på sin blogg!! Hhahahahaha. Tack för att du är så speciell Zandra Jansson<3