Fast det nu har gått ett och ett halvt år snart vaknar jag fortfarande ibland på morgonen, helt övertygad om att min pappa ligger uppe i sin säng och snarkar, jag hör när han vaknar, stiger upp och åker iväg för att köpa färskt frukostbröd till alla i familjen och DN till mamma, sen när vi andra vaknar står frukosten redan på bordet..

Ni vet dom där hemska, fruktansvärda drömmarna man kan ha att någon i familjen dör, försvinner, blir sjuk, eller far illa? Och hur man vaknar med hjärtat halvvägs upp i munnen och med lungor som väger bly? Efter ett par sekunder inser man att inget var verklighet, de sover fortfarande tungt i sin säng på övervåningen och ett lugn sprids i hela kroppen, just då är man så oerhört tacksam för det man har!

Sådana drömmar hade jag ofta för ett par år sen kommer jag ihåg. Nu drömmer jag att min pappa lever, allt är som det borde vara, tills man vaknar upp.. De första sekundrarna är man glad och det är så skönt och bekvämt i sängen men sen inser man att inget var verklighet, han sover inte tungt uppe i sin säng, han snarkar inte, han vaknar aldrig, han köper inte färskt frukostbröd eller DN till mamma, och frukosten står aldrig på bordet när man vaknar.. Hjärtat åker halvvägs upp i munnen och lungorna väger bly. Jag vill inte somna om!