Jag kommer ihåg att jag trodde att jag var lite större än normalt när jag hade en ätstörning, så därför kunde inte jag äta lika mycket, allt det goda som alla andra äter. Det blev som ett fängelse då all den mat jag inte fick äta blev vattentäta väggar, och det lilla som var tillåtet blev den sunkiga cellen jag satt i. När någon fick upp mina ögon och fick mig att inse att jag behöver inte sitta inlåst kände jag en konstig lycka jag aldrig kännt förr. Den var så stark, enorm, och fick mig att ligga sömnlös om nätterna. Tänk att få stiga upp och äta precis det jag vill från kylskåpet! Jag har aldrig kännt en sådan befrielse förr.

Men många som hamnar i en ätstörning är livrädda för att dem ska bli smällfeta efter tillfrisknandet. Jag var helt övertygad om det, men här sitter jag nu helt normal faktiskt. Precis som med andra beroende sjukdomar (ja ätstörningar kan räknas som det tycker jag eftersom du är beroende av mat, helt besatt av vad du får och inte får äta, och beroende, fixerad över din kropp. Du skapar ju dina egna mönster, ritualer och rutiner som du stenhårt följer och är beroende av för att klara vardagen.) så finns alltid ätstörningen kvar inne hos dig. Jag tror faktiskt inte man kan bli helt frisk, bara att man kan gömma det där hemska monstret som förbjuder en att äta tillräkligt långt in för att han inte ska kunna titta ut så ofta. Därför har man som fd. ätstörningsoffer alltid en spärr när det kommer till mat, man proppar faktiskt inte i sig allt hysteriskt och man är fortfarande försiktig med vad man äter, men inte i den sjuka grad som i en ätstörning. Detta gäller då man nått den delen av "friskhet" då man vet att man behöver äta, man får äta! Du kommer alltid ha med dig lärdom om hur man äter på ett hälsosamt sätt, och det är så otroligt viktigt i den bantande/hetsätande värld vi lever i!

Jag kommer bara att tänka på detta häromdagen. Önskar att fler skulle våga ta steget att komma ur sin sjukdom, sitt fängelse. Det är så mycket bättre i friheten!