Psykiska störningar kan verkligen luras. Man tror att ens tankar och beteende är normalt, men när man öppnar upp sig för någon som anses vara fullt frisk och alltid varit det, känner man sig plötsligt grundlurad.

Efter att ha samtalat med min mamma gick det upp för mig att det nog inte är till det normala att få ångest efter att man ätit. Man går nog inte omkring och ältar, tänker i evigheter  fan jag bode nog inte ha ätit det där, eller så mkt! Och planerar sen nästa måltid. Inte heller jämför man väll va de andra äter eller mängden på deras tallrik? Fast man vet vad man är sugen på står man där i flera minuter och väger vad som är "bäst" att äta, gör verkligen inte alla det? Min mamma bara kolla på mig och lät: Ööööööh, näe Sabina!

Jag trodde verkligen att jag var frisk från min ätstörning,så långt det går iaf, men tydligen har jag blivit förd bakom ljuset. Inte ens mig själv kan jag lita på..