Döden. Är hemsk, befriande, orättvis, skön, smärtsam, spännande, sorgsen. Du själv bestämmer. Jag kan bli väldigt förundrad av döden. I livet rusar tiden fram. Minnen skapas, minnen glöms. Kärlek kommer, kärlek går. Ibland är du synlig, sen osynlig. Men när döden kommer stannar tiden för alla som någon gång vart med dig i livet. Det är då dom ser dig. Kommer ihåg minnen de glömt. Känner känslor dom inte trodde fanns.

Varför är man tvungen att dö för att bli mer levande än någonsin hos andra människor? Plötsligt minns man bara det goda hos den döda. Varför tyckte jag inte om henne? Kan inte hitta någon förklaring. Minns inte att hon någon gång varit elak.

Om sanningen ska fram, känns det som jag älskar min pappa nu, när han är död och inte när han levde. Kanske älskade jag honom då med, men det var inte försen han dog som jag visste hur mycket han betydde för mig. Och att jag verkligen älskade honom. I livet skulle han aldrig få höra mig säga: Tack! Du är underbar! Världens bästa pappa! Jag älskar dig! Men som död är det första gången alla i familjens blickar är vända mot honom. Min pappa var den som alltid ställde upp. Log, skämtade och var alltid på gott humör. Han var ivrig att hjälpa till. Höjde en till skyarna med beröm. Men ändå var det han som fick ta all skit. Jag ställde aldrig upp för honom så som han ställde upp för mig. När han log blängde jag på honom, suckade högt åt hans skämt och försökte alltid förstöra hans goda humör. Jag krävde att han skulle hjälpa mig och gick därifrån när han berömde mig. Trots att ingen i min familj visade honom uppskattning eller kärlek, fanns han ändå där tills döden tog honom. Det är det som är så konstigt med döden. I graven försvinner förklaringen till varför man stör sig på personen. Nu är han bara min underbara, snälla, roliga, omtänksämma och fantastiska pappa! Varför kunde jag inte känna så när han levde? Var han tvungen att dö för att hans egen familj skulle förstå hur mycket han var värd?