Förr när jag var mörkhårig tänkte jag att jag aldrig skulle kunna ha blont hår. Dels skulle jag se konstig ut i det trodde jag. Och sen hade jag fått för mig att mitt hår inte skulle gå att bleka. Men på flygplanet till Kina bestämde jag mig. Näe! Varför skulle inte jag kunna bli blond. Tur att mamma var med och hejdade mig lite, för annars hade jag gått till första bästa frisör i Kina och färgat. Och det hade kanske inte slutat så bra. Men dagen efter vi kom hem sprang jag till affärn och köpte färg att slinga med. Mamma som aldrig håller med mig när jag får såna här ideér ville inte hjälpa mig. Så jag stod där, framför spegeln, mitt i natten och slingade mitt mörka hår. Såklart hade jag köpt för lite färg, men tänkte det borde ändå bli bra. Nöjd la jag mig ner i sängen innan håret riktigt hunnit torka och visat resultatet. Hade sköna drömmar om hur snygg jag var nu med blont hår och allt. Tills jag vakande upp på morgonen och såg mig själv i spegeln i dagsljus. ORANGET! Jag blev helt förskräckt och fick panik, som säkert hela världens tjejer gör när de inser att deras hår är en katastrof! Jag såg ut som ett lejon, kanske värre, i huvudet. Ljust upptill, sen gult, oranget, rött och brunt längst ner. Stannade hemma från skolan och ringde min frisör som var helt underbar och lät mig komma in på direkten så hon kunde fixa till det. Var så rädd att de skulle skratta åt mig på frisörsalongen, men tydligen var detta ett förekommande dilema för tjejer som går dit och klipper sig. När jag sen steg ut från frisörsalongen var jag sååååå nöjd. Tog en lång promenad hem o kände att jag svävade på små blonda moln. Jag var ljushårig!! Fast nu när jag tittar tillbaka på bilder jag tog då, så vr jag kanske inte riktigt så blond som jag kände mig då ;) Jag trivs nog bäst i blont. Passar bäst i det. Eller hur?


Här är jag i mina blonda slingor


Mörkhårig


Och idag är jag såhär blond!