Igår kväll lovade jag mig själv att aldrig skvallra för någon annan när jag gjort fel eller misslyckas. Det har alltid känts som en plikt för mig att tala om för andra när jag gjort bort mig. Men vad har dom för nytta av att veta det egentligen? Huvudsaken att jag vet om mina misstag och därmed kan undvika dom. När man klagar över sina fel inför andra sänker man sig själv till en låg nivå man inte förtjänar. Visst kan det vara bra ibland att få prata ut om sin ångest och ånger men inte på ett sätt som gör att man klankar ned på sig själv. Om andra hela tiden får höra dina misstag blir dom mer levande och allvarligare än vad dom är. Du har lättare för att intala dig själv att du är värdelös som hela tiden tycks göra fel medan dom andra hela tiden gör rätt. Så kände jag till exempel igår när jag gjorde fel på varenda nummer i föreställningen, det var inga stora fel men dom växte till en enorm klump när jag efter varje nummer var noga med att berätta så att alla hörde vilket fel jag hade begått denna gång. Ingen annan var lika tydlig som jag med att berätta sina fel, kanske gjorde dom inga fel? Eller så höll dom sina misstag för sig själva och därmed höll sitt egna värde på en hög nivå som i sin tur såg till att dom inte gjorde något fel i nästa nummer.

Fel och misstag händer hela tiden, man kan inte få dom ogjorda men man kan rätta till dom i vissa fall eller se till så att dom inte händer igen. Andra människor kan inte hjälpa dig att undgå misstag eller rätta till fel du har gjort, det är bara du själv. Därför är det bara nödvändigt att du vet om felen för det är bara du som kan styra över dom.

Jag har ett stort hinder i livet. Jag är livrädd för att göra fel, begå misstag eller göra bort mig. Om jag inte lyckas med mina förväntningar på mig själv eller andras förväntningar på mig ser jag mig själv som korkad, värdelös och hopplös. Jag blir därför snabbt avundsjuk på de som lyckas bättre än mig och startar en tävling där jag är en säker förlorare. Det jag behöver för att må bra med mig själv och utveckals är att lära mig att fela leder till framgång. Då skulle jag våga göra och säga allt det där som jag nu undviker i rädsla för att det ska bli fiasko. Då skulle jag absolut kunna bli den där Sabina som jag verkligen vill vara.