Först och främst, vill jag bara att ni ska veta att detta kommer vara omöjligt att förklara för er, omöjligt för er att förstå, omöjligt för vissa av er att tro på. Men det omöjliga har blivit möjligt! Därför har jag dragit mig ett tag för att skriva detta. För HUR ska jag kunna ge en rättvis bild av denna fantastiska, rörande, skakande, otroliga, underbara, läskiga, revolutionerande och O M Ö J L I G A händelse som skett?? DETTA är för mig OMÖJLIGT. Men jag ska försöka, förvänta er inget av en flicka som själv inte ens vet om hon ska skratta, gråta, vara glad, förtvivlad, känna trygghet eller hopplöshet, lycka eller sorg.. Jag vet inte vad jag känner!!!!!!!!!!!! Varför då skriva upp en massa ord som inte ens står i närheten av vad som fanns i min kropp då det hände, och som finns fortfarande? Allt jag kan säga är att detta kommer jag aldrig glömma!! Detta kommer mina barn få veta!! Detta kommer bli en otroligt fantastisk och viktig del i mitt liv!! Den som förnekar mig detta, kan OMÖJLIGT vara min vän..



Jag hoppar över alla mängder av detaljer för att komma in på DET som hela kvällen skulle handla om. Jag, karin, zandra och ida befann oss mitt i zandras kök i en ring runt spökbordet jag skrev om i förra inlägget. Vi hade precis fått reda på namnet på idas skyddsängel då turen vändes till mig att få veta vem som skyddar mig från allt ont och som alltid står beredd vid min sida.
(kortfattad fakta så alla har en liten chans att hänga med i händelsen; bordet har tre ben, ett JA ben, ett NEJ ben och ett RÄKNE ben. Personerna runt omkring har sina båda händer lätt pålagda på bordet utan att ge det någon tyngd. När man fått kontakt med en ande via bordet kan anden använda bordet för att besvara frågor och skicka meddelanden genom att lyfta på JA eller NEJ benet, eller räkna alfabetet, siffror, på räknebenet och stanna på den bokstaven, siffran, anden vill att vi ska skriva upp).
Acid, heter anden som "bor" för det mesta i bordet, började med att skriva ett S i namnet på min skyddsängel.
sen T
A
F
F
A
N
Staffan? Läste zandra..
Det är min pappa andades jag..Och det är sista gången jag kommer ihåg att jag tog ett andetag, för just då lämnade Acid bordet och gav plats för min pappa. Blodet stannade i kroppen, fick det att kännas som små myrror kröpp över mina förlamade armar, ben och mitt huvud. Hjärtat gick i hundratio, hjärnan i minus femtio, när han skrev sitt meddelande..



Han kom bara till jag äls.. innan bordet drogs sig till mig, skakade och lutade sig mot mig som för att omfamna mig. Och det var verkligen en riktig kram!! Den var full av kärlek, saknad, förtvivlan, omtanke!! Den var full av min PAPPA!! När bordet började vicka fram och tillbaka mot mitt ben som för att klappa mig ömt, kände jag att det var min pappa!! Min pappa var där, från de döda, och tröstade mig genom bordet. Alla gånger jag gråtit över honom, saknat honom, pratat med honom, tänkt på honom och varit förtvivlad över vad som har hänt honom. Har han vart där, stått vid min sida, helt handlingslös, inte kunnat trösta sin egen dotter.

Jag har hela tiden, ända sen han så orättvist försvann från vår värld, vetat att han följer vart ända kliv jag tar i livet! Nu har jag äntligen fått bekräftelsen som jag sålänge vetat djupt inombords att den är sann. Han gick brevid mig, den dagen i skolan jag trodde jag skulle gå under, han satt med mig i bilen, den dagen jag körde upp och fick körkort, han har hört alla mina böner och farhågor och hindrat dom från att hända. Helt ofattbart!!! Jag har fått träffa min älskade, underbara, obeskrivliga pappa en gång till i mitt korta liv!! INGEN, kan ta ifrån mig det här, INGEN!!!

Olyckligt nog var vi tvungna att avbryta så snabbt då ida hade bråttom till jobbet och det var jag som var bilföraren. Innan jag sa hej då, lovade jag pappa att berätta för alla i familjen hur mycket han älskade dom, och omfamna dom åt honom. När jag frågade min sista fråga, stampade bordet helt förtvivlat med JA benet. Han saknar oss alla så mycket att det inte finns ord!

Jag körde i 130 hem. Min kropp hade inte fått utlopp för sina känslor, och jag längtade så häftigt att få springa in till mamma och berätta. Mammas ögon kunde inte hindra sig från att bli blöta av gråt och saknad. - jag älskar honom så mycket! Och saknar honom så hemskt! Jag vill att han ska veta det, grät hon.
- Men mamma han vet det! Han är med oss nu, han har aldrig lämnat oss, sa jag till mammas axel samtidigt som jag gav henne kramen pappa hade önskat. Det var en stark kram, som om det helt plötsligt var tre personer som stod där i köket och omfattade varanda i ett grepp som aldrig ville släppa taget.

När jag sedan ringde för att berätta för min syster, kom allt på en gång. Jag satt i pappas rum, vårt vardagsrum som innehåller fullt med tavlor, bilder och minnen från honom. Att få titta på hans ansikte fick mig att inse vad som hänt. Min pappa är DÖD, han kommer aldrig tillbaka, men här sitter jag, med min pappas meddelande i handen och jag har fått chansen att än engång prata med honom, och han prata med mig! Plötsligt kom alla känslor från dagen han dog tillbaka, jag kände mig apatisk, tom, viljelös, meningslös, ledsen, förtvivlad, ångestfull bla bla bla helt OBESKRIVLIGT.
Efter sorgeattacken började jag känna mig lycklig, trygg, hoppfull, glad, åååååh varför försöker jag ens beskriva??

Min Pappa, den obeskrivliga! Finns med mig, HAN är min skyddsängel i livet! Jag kan se fram emot ett lyckligt liv, vetandes att han är där och vaktar det.
Samtidigt som HAN är där, på en sida där vi inte kan höra allt han vill ha sagt, se det han vill att vi ska se. På den sidan kan han inte röra oss, visa sin kärlek så ofta som han gjorde i livet. HAN är nu en åskådare, en pappa som inte kan visa sig för sina barn och bevisa att han faktiskt är där i svåra situatuoner, en "sak" som inte ens hans egna söner och äldsta dotter tror på.

Förstår ni nu varför det är o m ö j l i g t för mig att beskriva den här händelsen?
Förstår ni nu varför det är o m ö j l i g t för mig att veta hur jag känner?