För ett par år sen band jag fast ett snöre i din vänstra stor tå. Det var ett långt snöre som ledde dig fram och tillbaka, upp och ned genom huset, ut till våran bakgård och sen in igen där din present väntade. Du sken upp, så otroligt glad och tacksam som du alltid blir när jag ger dig presenter. Därför älskar jag att göra det! Spelar ingen roll om det är en doftande deo eller samma present som förra året du blir lika lycklig för det! Jag ger dig fortfarande presenter..men idag kan jag inte längre se ditt ansikte stråla som en sol, dina ögon glittra av kärlek och stolthet, kan inte höra dina varma ord av tacksamhet. Idag får jag stirra på en grav som saknar en gravsten som aldrig kan vara lika vacker och underbar som person som ligger under den. Jag är glad att du har mitt halsband där nere hos dig, som jag gav till dig dagen du gravsattes. Jag vill inte att du ska vara ensam, själv i mörkret och kallheten. Jag vill att du ska vara här hos mig, och få mig att känna mig bra, smart, duktig, helt perfekt som du alltid brukade göra. Du var så snäll mot mig, älskade mig fast jag inte förtjänade det. Jag gråter och gråter tills tårarna tar slut. Ingen ser , ingen hör, ingen bryr sig. Jo mamma bryr sig. Men hon gråter redan så mycket så snart får vi väll vattenskador i huset igen. Allt har blivit så jobbigt och svårt nu när du är borta. Vill ha dig tillbaka, vill att du ska komma hem till middagen, vill se dig sovandes i fåtöljen framför teven, vill ha en till att bråka med, vill känna att jag duger som jag är igen, vill att du ska öppna dina presenter som står här och väntar på att måla ditt ansikte ljust, få dina ögon att tindra och ditt hjärta att banka av glädje och lycka. varför dog du..?