Vet inte om det var bättre än förra.. För höstlovet 2007 var min pappas sista vecka i livet. Jag minns exakt vad jag gjorde, eller inte vad jag gjorde. Vilken känsla som fanns i min kropp då, jag tror att jag var rädd. För jag visste att jag skulle mista något, något som jag aldrig kommer få tillbaka, något som gjorde mig till den jag är idag, något jag inte uppskattade tillräckligt. Rädslan satt kvar, ända till onsdagen efter lovet.  Då tog hopplösheten, chocken och tomheten rädslans plats. Plötsligt hade jag mist en förälder, en förebild, en pappa som var alldeles underbar..