...365 dagar, 8 765,81277 timmar, 525 948,766 minuter och 31 556 926 sekunder har jag idag vart utan min pappa. Trots orättvisan, saknaden och sorgen har jag lärt mig en del saker.

1. Ingen vet hur dom ska behandla dig efter en sån här händelse, och många gånger gör det på fel sätt.

2. Det du aldrig glömmer, glömmer människorna omkring dig snabbare än du tror.

3. Förvänta dig inte att människor ska vara empatiska eller sympatiska, direkt när du kommer tillbaka kan dom stå och sjunga sångor om pappor, jag menar varför?? Vad fan va det bra för?? Känns som om dom tar fram en stor kökskniv, kör in den i hjärtat och vrider omkring den ända tills dom är nöjda. Eller så hittar dom på en massa söta smeknamn som pappi till sina egna pappor och ser så nöjda och glada ut när dom står mit framför mig. Tack så mycket! Det där var ungefär tusen knivhugg i magen om inte mer. Det hände mig FÖRSTA veckan i skolan!! Vet ni hur många månader jag gick omkring på stan och letade efter min pappa för att jag trodde för en sekund att jag hade sett honom i människovimlet?? Eller hur länge jag var förbannad på varje man jag såg gå förbi för att han troligen var på väg hem till sina barn och fru? Vet ni att jag avundas er så enormt ni som har pappor att jag faktiskt ibland önskar att det var ni som inte hade nån pappa och att det var jag som hade min kvar! Många gånger har jag undrat om ni glömt vad som hände mig? Ni kanske är rädda för att göra mig ledsen om ni frågar nånting om min pappa, men faktiskt när ni frågar det vet jag att ni kommer ihåg och att ni bryr er. Om ni hade gjort det hade jag skonats från flera knivhugg.

Jag vet att jag inte har rätt att hindra nån från att prata om sin pappa efter som ordet pappa är ett så stort begrepp och att ingen tänker på samma person som jag. Men de första månaderna efter att jag kom tillbaka kunde ni inte ha gjort som jag beskrev ovan, eller iaf sluta med smeknamnen och sångerna? Det skulle iaf jag ha gjort om någon i min närhet var med om något sånt här. Snälla säg till mig om jag säger något eller gör något som gör dig upprörd eller ledsen. För jag vill iaf inte sticka in en kniv i någon av mina kompisar.

4. Det jag har lärt mig mest är att jag faktiskt är en otroligt självisk person som utnyttjar min familj många gånger. Så jag ångrar mig, jag förtjänar säkert alla dom där knivhuggen. Tack

Tillägg: Förlåt! Efter att ha läst inlägget insåg jag att det var alldeles för hårt. Jag menar inte att anklaga er för att ni inte visste hur ni skulle behandla mig efter att jag kom tillbaka. Jag förstår ju själv att det är jätte svårt att veta hur man ska bete sig och vad man ska säga för alla är vi olika och regerar i olika situationer. Men jag är iaf en sån person som tycker det är hemskare att folk är tysta än om dom frågar och jag får ju självklart skylla mig själv att jag inte berättade hur jag ville ha det under den svåraste perioden. Men nu när jag skrivit det här inlägget vet ni iaf hur jag vill ha det :) och förlåt än en gång om jag fick er att känna er hemska, jag var bara arg och besviken över att jag var tvungen att höra den där pappa-sången och smeknamnen direkt när jag kom tillbaka till skolan och att jag inte själv tog på mig ansvaret att berätta hur jag ville att ni skulle behandla mig.